Skuld. Detta tunga ord. Jag fick skulden när det inte blev som planerat, den andre gav den till mig genom att göra sig fullständigt skuldfri på alla plan. Det var synd om den andre. Alla tyckte synd om den andre. Det gjorde jag också, så naiv och ovetandes om vad jag utsatte mig själv för, tog jag emot skulden. Det var mitt fel. Allt var mitt fel, trots att jag själv inte fanns kvar längre. Utplåningen av mig själv hade pågått länge. Att bli kallad för någons bönesvar förpliktigar och jag är mycket plikttrogen.

Som människa har man ändå ett val. När någon ger dig skuld så bestämmer du själv om du ska ta emot den eller inte. Bara för att någon håller fram något till dig, betyder det inte att du per automatik ska öppna dina händer och ta emot, så som jag gjorde.

Det var tungt att bära. Det kändes som att ha en våt disktrasa hängandes över huvudet i varje stund. Ingen glädje kunde infinna sig i mitt liv, disktrasan låg där som ett tungt moln över mig dag som natt, månad ut och månad in. Jag försökte på alla sätt att bli av med den men inget hjälpte. Jag insåg tillslut att jag var tvungen att göra något radikalt. Må det bära eller brista. Jag lät mig höras, nu hade jag burit klart och kampen om att återta mig själv och mitt liv har börjat.